Läs!

Jens Christian Brandt i DN om FÖRE FESTEN

5 feb. 2016

http://www.dn.se/arkiv/dn-kultur/hejdlost-roligt-och-originellt/

Inger Dahlman i NT om SNÖVIT SKA DÖ

2 feb. 2016

http://www.nt.se/kultur-noje/kriminalroman-och-ungdomsbok-i-ett-12496862.aspx

Martin Lagerholm i SvD om Före festen av Saša Stanišić

16 jan. 2016

"Oförglömlig ordkonst av invandrad författare", SvD 16 jan 2016

SNÖVIT SKA DÖ – Nele Neuhaus NU I HANDELN!

9 jan. 2016

VAD HAR HÄNT MED TONÅRSFLICKAN I ALTENHAIN?

Detta är Nele Neuhaus för första gången på svenska – och det lär bli fler …

Spänningen och hemligheten bakom orden SNÖVIT SKA DÖ börjar redan i prologen, och släpper sedan inte taget. Handlingen utspelas i ett litet samhälle bland skifferbergen och vinodlingarna i Taunus inte långt ifrån Frankfurt am Main och det är november, och det är ruggigt, det är ruskigt när kriminalinspektör Pia Kirchhoff och kriminalkommissarie Oliver von Bodenstein tar sig an fallet med det funna skelettet och allt hemskt för med sig från det förflutna. Byn tvingas sluta blunda. Neuhaus har skrivit en kriminalroman som håller ända till sista sidan, hon intrigerar och utreder klokt och snyggt och sista knuten sitter.

Det är en magisk natt, natten FÖRE FESTEN

29 dec. 2015

"Världslitteratur från Uckermark. I Före festen berättar Saša Stanišić som om det inte fanns någon morgondag." FAZ

"I litteraturen går allt att göra om man kan göra det. Saša Stanišić bevisar med Före festen: han kan." DIE WELT

"Får man förebrå en författare att han vet hur bra han är, om han nu verkligen är förbannat bra?" TAZ

Det är natten före den årliga Annafesten i Fürstenfelde, ett litet samhälle i norra Tyskland. Alla sover. Utom fru Kranz, den nattblinda målarinnan som vill porträttera samhället i mörker. Och herr Schramm, en f d officer i DDR:s Folkarmé, som har fler argument mot att leva än att sluta röka. Ja, och så rävhonan.

Ingen har sett inbrottet i Hembygdsgården. Men byarkivet står öppet. Fast det är inte det som har blivit stulet som upprör, utan de gamla historier, sägner och sagor som nu släpps lösa.

Saša Stanišić är den tyska litteraturens nya gunstling. Från sin barndoms Balkankrig vet han att historier är livsfarliga, också i Fürstenfelde.

Schlafes Bruder

10 dec. 2015

DIMMAN har legat tät och kuslig över Zagreb i en vecka, men ändå är den inte deprimerande utan HIMMELSK, fast utan himmel, och i söndags låg den fasligt SPÖKLIK över katedralen och den ungerske organisten spelade så att rysande gåshudar avlöste varandra, det darrade i dimman och det var svårt att inte tänka på SÖMNENS BRODER och Johannes Elias Alder som FÖRTROLLAR folket med sitt frenetiska orgelspel. Detta är en alldeles fantastisk berättelse skriven av österrikaren Robert Schneider om en gosse som utvecklar en hyperhörsel och vars ögon blir bronsfärgade i ett gudomligt möte, pojken som ÄLSKAR Elsbeth från det att han hör hennes ofödda hjärtslag, men som inte får henne och i sorgen beslutar att VAKA till döds, eftersom: "den som älskar, sover inte" och Sömnens broder är Döden.

Schlafes Bruder fick liksom aldrig något gehör i Sverige, ingen vidare uppmärksamhet vare sig hos kritiker eller läsare, vilket är märkligt för det är en så rik och så märklig upplevelse på så många plan: SPRÅKET – det ålderdomliga, storyn – den oerhörda, skådeplatsen – de österrrikiska bergen, byn – en avlägsen och liten med inavel, och orgeln – den öronbedövande.

Den borde ges ut igen. Också till minne av den svenske ÖVERSÄTTAREN Lars W. Freij.

ZFF

23 nov. 2015

Alex under lindarna

22 nov. 2015

Fransk fredag

16 nov. 2015

Avsändare: Översättaren

24 okt. 2015

Med ett enkelt grepp åstadkoms så OERHÖRT mycket.

Hela verket vidgas och når ut och når fram när det kroatiska förlaget v|b|z [Jag läser • Jag reser • Jag tillhör] trycker upp litteraturserien "Europa i 30 böcker" som omfattar trettio europeiska författare rekommenderade av deras respektive översättare. För att därigenom, kan man tänka, uppmärksamma folk i största allmänhet på att EUROPA har alla dessa författare, att Europa är brett och djupt och mångbottnat, att det finns en europeisk kulturidentitet och att hon ej bör ignoreras. 

Tio böcker kommer att ges ut varje år under de närmaste tre åren med följande teman:

"Vårt förflutna, vår nutid, vår framtid"

"Vårt liv, vårt arbete, vår framtid"

"Våra gränser, våra grannar, vår framtid"

v|b|z gestaltar böckerna stiligt och som ett brev, som ett hederligt handskrivet brev, med frimärke och landsstämpel och flagga och allt – en hälsning från landet, från boken, från författaren OCH – från översättaren.

På framsidan. Lagom diskret. Fint. Välkommet.

(Och ja, det är riktigt, kroaterna kan numera också läsa om en svensk man som heter Ove och få en inblick i den till synes snurriga, träiga och rätt rara svenskheten.)

– ett ode till minnena & livet –

22 okt. 2015

                 Saša Stanišić FÖRE FESTEN      

Det har varit alldeles OERHÖRT att leva och andas Saša Stanišićs roman FÖRE FESTEN under det senaste året, jag har njutit av vartenda ord, varenda formulering och av varje underton, jag har djupdykt och nått insikter och känt mig enormt priviligierad och LYCKLIG över att ha fått lära känna orden. De har krupit in under mitt skinn eller lagt sig som ett hölje över min hud eller svävat som ett beslöjat moln ovanför mitt huvud. Stanišić har skrivit en djup berättelse om LIVET och dess stunder, som möjligen kan te sig på vippen till oväsentlig vid ett första ögonkast, men det han har skapat ÄR en mångbottnad värld med människor och företeelser som fyller en med ljuv sorg och glädje, och hopp – och det är så VIST och så VIDSYNT.

Och nu är vi klara. FÖRE FESTEN ligger redo för tryck. Men än dröjer det lite. Hösten är kommen, men vi inväntar våren. Här nedan följer: Kapitel I.

***

For billions of years since the outset of time

Every single one of your ancestors has survived

Every single person on your mum and dad’s side

Successfully looked after and passed on to you life.

What are the chances of that like?

THE STREETS: On the Edge of a Cliff

VI ÄR LEDSNA. Vi har ingen färjkarl mer. Färjkarlen är död. Två sjöar, ingen färjkarl. Ut till öarna kommer du numera om du har en båt. Eller om du är en båt. Eller så simmar du. Men försök simma när isflaken klonkar i vågorna likt ett vindspel med tusen stavar.

Teoretiskt sett kan du gå runt sjön till fots, hela vägen utmed vattnet. Fast vi har försummat gångstigen. Marken är sumpig och spängerna murkna och eländiga, buskaget har brett ut sig, brösthögt står det i vägen för stigen.

Naturen tar tillbaka det som är hennes. Skulle man säga på annat håll. Det säger inte vi. För det är vrövel. Naturen är inkonsekvent. Naturen går inte att lita på. Och du gör bäst i att inte bygga några visdomsord på något du inte kan lita på.

Nedanför ruinerna av det som en gång i tiden var Schielkes gård har någon gjort sig av med halva bohaget på strandsluttningen, där sjön ömt berör landsvägen. Ett kylskåp sitter fast i den gyttjiga jorden, med en burk tonfisk kvar inuti. Det berättade färjkarlen för oss. Och att han hade blivit rasande. Inte apropå sopor i allmänhet, utan apropå tonfisk i synnerhet.

Nu är färjkarlen död, och vi vet inte vem som hädanefter ska berätta för oss vad stränderna har för sig. Vem ska nu säga så vackra saker som: ”Där sjön ömt berör landsvägen” och: ”Det var tonfisk från de fjärran norska haven.” Sådana meningar är det bara färjkarlar som kan.

Sedan murens fall har vi inte tänkt ut några fler bra visdomsord. Färjkarlen var en god berättare. Men du ska inte tro att vi i denna sårbara stund frågar Djupsjön, som blivit ännu djupare nu utan färjkarlen, hur den mår. Eller att vi frågar Storsjön, som dränkte färjkarlen, vad den hade för motiv.

Ingen såg hur färjkarlen drunknade. Lika bra det. Vad finns det att se när någon drunknar? Det är ingen vacker syn. Han måste ha gett sig ut på kvällen, det låg dimma över sjön. I gryningens första ljus drev en ensam eka runt på vattnet, tom och överflödig likt en avskedskyss ut i tomma luften.

Dykare kom. Fru Schwermuth lagade kaffe åt dem, de drack kaffet och såg ut över sjön, sedan steg de ned i sjön och fiskade upp färjkarlen. Stora män, blonda och ordkarga, alla deras verb i imperativ, langar upp färjkarlen. Står där på stranden i sina trånga dräkter, svarta och stela likt utropstecken ditsatta av döden. Äter vegetariska smörgåsar, dryper.

Färjkarlen begravdes och klockaren sumpade att göra sitt jobb, det ringde en och en halv timme senare, då satt alla redan och drack begravningskaffe på Perrong 1. Klockaren orkar ju knappt ta sig upp för en trappa längre utan hjälp. Kvart över tolv häromdagen ringde han i klockan arton gånger, och vred axeln ur led på kuppen. Trots att vi har en automatisk ringning och Johann, lärlingen. Men klockaren tycker inget vidare om någon av dem.

Det går fler och dör än det föds nya. Vi hör hur gamlingarna blir allt ensammare. Ser på medan de unga inte smider några planer. Eller då de överger planen. I våras miste vi busslinje 419. Några generationer till, brukar folk säga, sedan håller det inte längre. Vi tror: det håller. På något sätt har det alltid hållit. Pest och krig, farsoter och hungersnöd, liv och död har vi överlevt. På något sätt håller det.

Fast nu är färjkarlen död. Vem ska suputerna vända sig till när Uli har slängt ut dem? Vem ska organisera snitslade skattjakter på öarna åt besökarna från Stor-Berlin så snitsigt att ingen hittar någon skatt och barnen sedan gråter stilla på färjan och mödrarna artigt besvärar sig hos färjkarlen och fäderna i dagar grubblar på var någonstans det kan ha gått fel, och ifrågasätter först de nya delstaterna, sedan sin manlighet, och väl i land igen äter de ett äpple och fortsätter sin cykelfärd på sina desillusionerade cyklar mot Östersjön och kommer aldrig mer tillbaka? Vem?

Färjkarlen är död och de andra döda undrar, vad har en färjkarl under jorden att göra? Han kunde gott ha stannat kvar i sjön, och så var det bra med det.

Ingen säger, det är jag som är den nye färjkarlen. De få som förstår att vi verkligen behöver en ny färjkarl begriper sig inte på färjor. Eller hur man tröstar vattendrag. Eller så är de för gamla. Andra låtsas som om vi aldrig någonsin haft någon färjkarl. Och så finns det de som säger: Färjkarlen är död, länge leve båtuthyrningen.

Färjkarlen är död och ingen vet varför.

Vi är ledsna. Vi har ingen färjkarl mer. Och sjöarna är återigen vilda och mörka och ser sig om, iakttar.

***

– ETT ODE TILL MINNENA OCH LIVET –

Dubrovnik

30 sep. 2015

Före festen

16 sep. 2015

Ja, en sista genomläsning är gjord, nu släpps FÖRE FESTEN för vidare behandling, utan min inblandning.

Saša Stanišićs roman är en speciell och enastående läsupplevelse – den är en sång, ett ode, en poetisk hyllning till så mycket och mer än bara en roman – väldigt läsvärd och minnesvärd. Utkommer 2016 på Weyler Förlag.

Nej, inte officiellt omslag, utan bara min lilla skapelse!

Och min kvartersräv – eller är det vår Rävmor ur boken?:

I sten

11 sep. 2015

Och: än en gång briljerar Clemens Meyer på scen – i uppträdande, uppsyn, utstyrsel, uttryck, utlåtanden. Suggestivt och suveränt berättar han ingående och inlevelsefullt om sin roman IM STEIN som just kommit ut på kroatiska: U KAMENU, och förlaget Fraktura är först ut av alla med översättningen.

Jag hoppas innerligt att Karin Andersson sitter med den svenska versionen, för den måste komma på svenska, den måste –

Världslitteraturfestivalen

10 sep. 2015

VÄRLDSLITTERATURFESTIVALEN pågår i Zagreb och även om "världen" är tämligen liten och svenska skriftställare lyser med sin frånvaro så bjuds det på en rad spännande och intressanta namn, bland annat filmatiseringen av Péter Esterházys roman från 1987 om Lili Csokonai som skrevs under pseudonymen Lili Csokonai och bär titeln "Sju svanar", om jag lyckats hitta rätt översättning, vill säga. Filmupplevelsen kunde ha blivit mäktigare, kanske, om inte regissören själv hyllat sin egen film till skyarna under uppsnacket. Väninnan B. och jag gick dock märkligt och irriterat berikade ut från biografen och talade en bra stund om Lili över ett glas arktiskallt rött vin –

Och i går satt den oerhört sympatiske och bra-ige tyske författaren Clemens Meyer på podiet tillsammans med legendaren Edo Popović och Damir Karakaš och samtalade om "Sjunkna städer". Det blev lagom intressant och lagom kul, för Clemens Meyer är liksom alltid kul och hans böcker är absolut läsvärda.

På svenska finns VÅLD och NATTEN OCH LJUSEN snyggt formgivna och utgivna på Daidalos i översättning av Karin Andersson.