Tysk dignitet vs svensk ungdomlighet

I Tidskriften Respons har Fredrik Persson-Lahusen skrivet en mycket intressant och skriande aktuell essä (Tack Jens Christian Brandt via Bodil Zaleskys blogg) om ett svenskt fenomen och en svensk allmänrådande inställning som tycks leda landet in i leda – hans motexempel är TYSKLAND.

"Att den legendariske kritikern Marcel Reich-Ranicki ännu som 80-åring ledde tv-programmet Das Literarische Quartett har i svenska tidningar mer än en gång fått exemplifiera att tyskarna minsann har vett att respektera äldre intellektuella och deras livslångt vunna vetande. Att sändningen numera modereras av Volker Weidermann, en ungdom på 47 år och bara ett par månader äldre än Jessika Gedin som babblar i Babel, verkar ingen intresserad av. Helt visst har de koleriska utfallen blivit färre, men samtalskvaliteten är den gamla goda. Av detta kan en, egentligen självklar, slutsats dras. Det kommer inte an på åldern, utan på förhållningssättet. Yngre tyskar på universitets- eller utställningsmingel anammar självklart det seriösa allvar som sammanhanget anses kräva, medan det inte direkt saknas äldre etablerade svenska intellektuella som larmar och gör sig till. Vad är det som gör att en viss tradition värderas i Tyskland, medan inget är svensken så skrämmande som att gå miste om det allra senaste?"

Tillbringar man tillräckligt mycket tid utanför Sveriges gränser får/ges man – vare sig man vill eller inte – ofrånkomligt ett annat perspektiv på det offentliga samtalet: djuplodande diskussioner om kultur, samhälle och politik med välformulerande, vältaliga och kunniga människor som med skarp blick och vass seriositet uttalar sig om sakernas tillstånd utan ett sikte inställt på popularitet – och man märker att man VILL lyssna, man VILL ta till sig vad som sägs och man VILL skapa sig en egen åsikt om uttalandena. 

Ängsligheten och slarvigt babbel i stället för välgrundat tal i Sveriges Radio och Sveriges Television och i viss mån även dagstidningarna tycks vinna mark. Just ängsligheten för att inte bli uppskattad hos gemene man verkar vara så oomstritt överhängande hos alldeles för många personligheter som tillåts ta plats. Urtrist.

Är den svenska "ungdomligheten" verkligen så eftersträvansvärd? Är det den som bottnar i ett gediget kunnande som vi vill ta lärdom av? 

http://tidskriftenrespons.se/article/forsta-kapitlet-pa-nagot-alldeles-nytt/

29 Apr 2016