SNÖVIT SKA DÖ – prolog

Prolog

Den rostiga järntrappan var smal och ledde brant nedåt. Han trevade efter lampknappen på väggen. Några sekunder senare skänkte tjugofemwattslampan det lilla rummet ett skumt sken. Den tunga järndörren öppnade sig ljudlöst. Han oljade regelbundet in gångjärnen så att hon inte skulle väckas av en gnisslande dörr när han kom och hälsade på henne. Varm luft blandad med den sötaktiga doften av vissnade blommor vällde emot honom. Noggrant stängde han dörren efter sig, tände lyset och dröjde orörlig kvar en stund. Det stora, ungefär tio meter långa och fem meter breda rummet var enkelt inrett, men hon verkade trivas här inne. Han gick bort till stereon och tryckte på play. Bryan Adams hesa röst fyllde rummet. Själv fick han inte ut mycket av musiken, men hon älskade den kanadensiske sångaren och han tog gärna hänsyn till hennes förkärlekar. När han nu faktiskt var tvungen att gömma henne, så skulle hon i alla fall inte sakna något. Som vanligt sa hon ingenting. Hon talade inte med honom, svarade aldrig på hans frågor, men det störde honom inte. Han flyttade undan skärmväggen som diskret delade rummet. Där låg hon, stilla och vacker på den smala sängen, händerna knäppta över magen, det långa håret bredde ut sig som en svart solfjäder runt hennes huvud. Bredvid sängen stod hennes skor, på nattygsbordet en bukett vissnade vita liljor i en glasvas.

”Hej, Snövit”, sa han tyst. Svetten pärlade i pannan på honom. Hettan gick knappt att uthärda, men hon gillade den. Hon blev lätt frusen, det visste han. Hans blick vandrade till fotografierna som han hängt upp åt henne på väggen bredvid sängen. Han ville fråga henne om han fick lov att hänga upp ett till. Men han måste be snällt och vid rätt tillfälle, så att hon inte blev förnärmad. Försiktigt satte han sig på sängkanten. Madrassen gav vika under hans tyngd och han fick nästan för sig att hon rörde på sig. Men nej. Hon rörde sig aldrig. Han sträckte ut handen och lade den mot hennes kind. Hennes hud hade under årens lopp antagit en gulaktig färg, den kändes hård och läderartad. Hon blundade som vanligt, och även om hennes hud inte längre var lika len och rosig, så var hennes mun precis lika vacker som på den tiden då hon fortfarande hade talat med honom och skänkt honom ett leende. Han satt där ett bra tag och betraktade henne. Aldrig hade önskan att beskydda henne varit starkare.

”Jag måste gå nu”, sa han till slut beklagande. ”Jag har så mycket att göra.”

Han reste sig, tog de vissnade blommorna ur vasen och försäkrade sig om att flaskan med cocacola på nattygsbordet var full.

”Du säger till om du behöver något, okej?”

Ibland saknade han hennes skratt, då blev han sorgsen. Naturligtvis visste han att hon var död, men ändå tyckte han att det var lättare att låtsas som om han inte visste om det. Han hade aldrig helt gett upp hoppet om att få ett leende av henne igen.

 

26 Aug 2015